Tonårstankar

Att leva som tonåring i dagens samhälle är svårt, droger ligger runt varenda gatuhörn. Man behöver bara knäppa med fingrarna så kommer alkoholen i händerna på en. Att leva som jag gjorde under hela mitt tonårsliv är så lätt att hamna i i dagens samhälle. I samhället som min mamma bor i händer ingenting alls, poliserna jagar trimmade mopeder medans ungdomarna är nere på centrum och fixar droger eller alkohol. Varför händer det ingenting för, på helgerna är det tonåringarna som tar över samhället. Dricker, knarkar och slåss. Jag slår vad om att det är samma sak i dom flesta småorterna.

Jag har varit den som har legat hemma struntat i skolan för att jag har varit så sjukt bakfull, eller så har jag gått till skolan fortsatt berusad av gårdagens partay med dom äldre kompisarna. Men det har förändras nu efter att jag har kommit hem från behandlingshemmet. Men nu ser jag livet som en utmaning, jag har hundra val att välja mellan. Skola, arbete, umgänge, fritidsaktiviteter och så vidare. Jag är en sån här människa som skiter hur det går för mig bara det går bra för mina vänner.

Man får helt enkelt leva med hinder i sin vardag absolut när det gäller tonåringar, det kanske är super coolt att dricka med polarens bror. Men sen när man har gjort bort sig och inte vet vad man gör, vaknar dan efter med en helt främmande människa brevid sig. Då är det inte roligt längre, rykterna går och polarna apgarvar bakom ryggen på en. Ni tonåringar måste verkligen tänka efter om det är värt allt skit man får efter alldeles för många fyllor.

Jag tog en fika med min kusin häromdagen, jag skällde på henne för att hon har börjat rökt ciggaretter och druckit alkohol och rökt hasch på några fester. Hon är 13 år, och jag såg mig själv i min kusin. Jag var så besviken att jag inte har hört av mig till henne när hon började bli tonåring, jag bor inte där hon bor men jag kunde ha åkt och hälsat på tagit en fika vad som helst. Så skulle det inte bli så, men hon föll i grupptrycket som finns i varenda skola i Sverige. Jag har börjat predika som fan när mina polare säger att dom ska festa eller ut och röja. Jag känner mig som en tjatkärring, som bara gnäller. För jag vill verkligen inte falla dit igen. Festandet var min fritidsaktivitet förut, jag är tvungen att lämna det och hitta något annat göra.

Jag ska bli behandlings assistent och jobba med ungdomar som har det svårt i livet. Jag har en jävla erfarenhet eftersom jag själv har varit en strulmaja. Om jag lär mig att skälla på rätt sätt så skulle det inte vara några problem att ta hand om er allihopa. Jag har träffat många människor med olika bakgrunder som har hamnat snett i livets gång. Dom flesta kom till mig och grät på behandlingen för att dom hade sån ångest över vad dom hade gjort. "En tjej som hade världens bästa familj, hon hade det så bra. Familjen var perfekt, skolan fungerade utmärkt det enda felet var att hon föll i grupptryck och började droga. Ingen misstänkte något eftersom allt gick bra hemma och i skolan. Hon gråter sig till sömns för att hon lät det gå för långt."

Jag ber om ursäkt med fördröjningen av bloggandet men jag har varit väldigt upptagen. Är nämnligen på en liten semester på 2 veckor och har inte haft lugn att skriva någonting.