Har Du blivit misshandlad?
Jag har varit i ett förhållande som jag aldrig själv trodde att jag skulle hamna i. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle råka ut för det jag faktiskt gjorde. Jag var stark, självständig, tuff och jävligt kaxig! Dock med en kass inställning "det händer aldrig mig". Jag vill så gärna kunna tro gott om alla människor - men det finns tyvärr idioter.
Jag skämdes till en början över att jag vart slagen och försökte hålla det så hemligt det bara gick. Min familj började väl ana lite smått att det var något på tok, men jag fortsatte att bara neka och neka och låtsades som om allt var en dans på rosor - vilket det även var - tills det slog hus i helvetet!
Detta pågick i nästan två år och för mig var det "helt okej". Jag insåg inte själv att det var fel. Jag vart blind. Jag insåg inte själv till en början, att han faktiskt behandlade mig på fel sätt. Ingen människa i hela världen förtjänar att bli behandlad på det sättet - varken tjejer eller killar.
Men när jag växte upp, även det med våld i bilden (vilket jag inte kunnat lämnat ännu, så det är svårare att prata såhär öppet om..Trots att jag är anonym..) men mycket våld under min och mina syskons uppväxt var det. Särskilt mot våran mamma och mina syskon. Jag själv klarade mig rätt bra från alla blåmärken osv men trots att detta snart är 8 år sen, ser jag fortfarande bilden framför mig. Inte bara en bild..
Men en särskild bild jag aldrig glömmer, är när min mor vart nedslagen och misshandlad så pass hårt att hon hamnade på sjukhuset. Och allt detta inför mig och mina syskon. Hon hade då stått ut med allt skit under väldigt många år, men då var det mer "små saker" en smäll hit eller dit, men efter denna allvarliga misshandel - tog hon med sig mig och mina syskon och flyttade därifrån. Hon är stark hon, min mamma!
Hon är min förebild. Hon är extremt stark - för nej, det är inte lätt att ta steget att lämna någon som misshandlar en. Det blir blandade känslor. Man kan tex vara rädd för att lämna honom och vad som sker efteråt och dessutom försöker man inbilla sig själv till "att det aldrig händer igen" efter alla ursäkter och presenter han gett dig..
Oftast (men jag ska inte säga alltid..) så blir du slagen en gång, så är det troligtvis inte första gången det kommer hända. Därför ska man vara stark och ta hjälp med att göra slut så fort detta inträffar, om det nu gör det!
Nu idag vet jag att det inte är rätt att bli behandlad på detta sätt. Nu är jag starkare än någonsin och ingen kommer någonsin få utsätta mig för liknande saker i framtiden, igen. Trots att dessa händelser och bilder jag fortfarande har kvar uppe i mitt huvud - som alltid kommer sitta där - måste man försöka kämpa och gå vidare i livet. Det är svårt och jobbigt, men man måste, trots att åren aldrig läker såren. Det är ärr som inte försvinner. Detta gör det även svårare att träffa en ny man, man blir rädd och tror samma skit om honom. Men försök att inte göra det - alla människor är inte likadana!
Det var min story i korta drag.
Har du blivit utsatt för liknande händelse? Lyckades du lämna honom efter första slaget, eller vart allt en snurrig karusell? Har du en bekant/vän som blir misshandlad?
Berätta hur mycket/lite ni vill eller fråga om ni undrar något! Vi finns som vanligt på våran mejl, där vi svarar inom 24 timmar. Med denna mejl kan du vara hur anonym du bara vill (samma sak här på bloggen), där har ni alltid någon att prata/skriva med, någon som svarar och stöttar oavsett vad det gäller.
Det kan vara vad som helst.. Kärleksproblem, droger, alkohol, finnar, misshandlar, kompisar och jaa, exakt allt som rör sig i ditt/dina skallar. Ni är jätte välkomna med era frågor eller bara snacka allmänt.. Dygnet runt.
STÅ PÅ ER!
[email protected]
/"E"
Jag har också levt i ett misshandelförhållande, dock bara under ett år.
Jag var precis som du, självständig, kaxig och mitt liv lekte verkligen när jag träffade denna kille som verkade vara hur bra som helst i början.
Men så började han trycka ner mig med ord och ett skitsnack om mig började på internatskolan jag gick på då och han försvarade mig inte. Jag vet inte varför jag inte lämnade honom redan då.
Vi flyttade ihop efter att skolan tog slut och det var då det började. Jag hade redan sjunkit så lågt att jag inte trodde att jag var värd något och dessutom hade jag nu startat en ätstörningar. Det visade sig att killen jag var tillsammans med inte tolde alkohol, han blev helt galen av den men drack mer och mer och det var då slagen kom. Han slog inte bara mig utan även mina hundar och han tog sönder diverese saker i hemmet.
Jag var livrädd varenda gång han började dricka och vågade aldrig gå ut och dricka tillsammans med honom. En gång hotade han mig tillock med med kniv men jag var fortfarande kvar.
I mitten av förra januari blev jag äntligen "fri" honom efter ett storbråk och ett kaosartat nyår.
Jag började mår bättre och bättre ju längre tiden gick och nu har jag börjat hitta tillbaks till mig själv och träffar en ny kille, vilket jag först trodde aldrig skulle bli möjligt för mig.
Tyvärr förföljer exet mig fortfarande i mina drömmar ibland och jag vaknar upp med skräck, men då finns min pojkvän där och kramar om mig.
Jag studerar till behandlingspedagog nu och i framtiden vill jag gärna jobba med att hjälpa och stötta kvinnor eller unga tjejer som hamnat i samma situation.
Det finns alltid en väg ur det!
Väldigt bra blogg :)
Låter som en nice blogg. ^^
Jag har varit den som blev slagen och den som slagit. Tyvärr.
