Jag lovade mig själv att aldrig skada..
Ja, för ett par år sen lovade jag mig själv att aldrig mer skada någon annan oskyldig människa. Jag lovade mig själv att jobba med mina känslor och utbrott. Att lära mig kunna behärska mig och istället reda ut situationer genom att sätta sig ner och prata - istället för att slå någon på käften. Jag var tvungen att lära mig att behärska min ilska och inte låta mina gamla ärr, styra över mig.. Ingen ska behöva lida för att jag hade en kass uppväxt!
För visst är det oftast så.. Dom som själva haft en tuff och jobbig uppväxt, ja dom blir likadana själva genom åren.. Jag menar, skulle jag haft en uppväxt utan våld, tror jag inte att jag skulle vara tjejen som slogs med både tjejer, killar, poliser, vakter och ja, egentligen hade det ingen betydelse om vad det var för människa, bara jag fick avreagera min ilska på någon. Vilket självklart är fel. Jag menar, vad har dom gjort för att förtjäna det? Ingenting!
En gång till exempel när jag endast var femton år och var ute och festade. Jag minns det som igår, för det var kvällen jag fick mitt första slag utav min dåvarande pojkvän. Jag vart så otroligt ledsen och sårad, springer ifrån honom och sätter mig sen på en gräsmatta. Polisen åker förbi med bilen och undrar hur det är med mig och hur mycket jag har druckit. Jag satt upp fingret. Egentligen försökte dom bara göra sitt jobb och höra hur det var med mig, men istället slutade den kvällen med blåmärken, handfängsel och fyllecell.
Efter att ha visat fingret, tog dom mig genast. Slängde upp mig mot deras bil (jag var nu helt galen och försökte göra motstånd..) dom hotade med att sätta på handfängsel och jag lovade då dom att jag skulle vara lugn och sätta mig i bilen, utan att tjafsa. Detta var endast ett slags trick från min sida, satt så fort jag hade fått vänt mig om igen, fick jag ett bra läge för att knäa den ena konstapeln i skrevet. Han tappar greppet om mina armar och jag börjar genast springa därifrån, men blir så klart tagen utav den andra polismannen som kom ikapp mig på några sekunder.
Jag vart hårt nertryckt mot backen, på med handfängsel och därefter hamnade jag i fyllecell. Jag satt där i cellen och hade blåmärken runt om mina handledar, pga handbojorna. Jag hade ont, men värst av allt så hade jag fått mitt hjärta krossat den kvällen och allt jag ville var ju bara att vara ensam. Inte hamna i bråk med poliserna. Men då var det redan försent. Då satt jag redan där och undrade vafan som nu skulle hända.. Jag var rent ut sagt livrädd.
Eftersom att jag bara var femton år vid detta tillfälle, fick min mamma chansen att komma och hämta ut mig. Vilket hon gjorde och än idag är jag så otroligt tacksam och lycklig över att hon gjorde det. Jag satt sisådär 15-20 minuter inlåst i cellen, innan min mamma kom och körde hem mig. Dom minuterna kändes som dom längsta i hela mitt liv. Att 15 minuter, kunde kännas som en vecka - trodde jag inte. Det var hemskt att sitta där..
Efter denna händelse lovade jag mig själv att aldrig mer hamna i en fyllecell eller i kontakt med poliser överhuvudtaget.. vilket jag inte lyckades med, men mer om det en annan gång...
Vad jag vill komma fram med i detta inlägg är att oavsett hur man har blivit behandlad och utsatt för när man var yngre, måste man bearbeta detta och lova sig själv att inte utsätta oskyldiga människor för mobbning/våld, bara för att du själv inte mår bra. För du vet ju själv att ingen mår bra av det och därför vill du såklart inte få en oskyldig människa att må lika dåligt som dig själv. Även om det kanske känns skönare för stunden, att man inte vill känna att man är den enda på hela jorden som har haft det tufft och mår dåligt..
För jag lovar er - ni är ensamma om att må dåligt! Det är fler än vad man tror, som har det sjukt jobbigt och försöker kämpa på egen hand för att inte visa sig svaga eller för att man helt enkelt inte vågar prata ut om det.. Man ska inte vara rädd för att söka hjälp och istället för att behandla människor på sätt som du själv blivit behandlad - borde du istället behandla människorna som du själv skulle velat bli behandlad på.
Tänk på det nästa gång. För du mår inte bättre av att göra någon oskyldig stackare illa.. Tvärtom... Ångesten växer och du gör bara illa dig själv mer och mer istället... Var rädd om dig och folk i din omgivning.
Som vanligt är vi kontaktbara på mejlen, där ni jätte gärna får höra av er på..
Jag vill även ta och passa på och tacka för dom fina kommentarerna vi har fått! Det är så himla kul att höra att man gör något vettigt och bra ifrån sig. Vi vet att vi inte kommer kunna förändra världen eller ställa allt till rätta - via denna blogg - men vad vi vill få ut med den här bloggen är att man inte ska skämmas för att prata om det man har eller blir utsatt för, att det inte är "töntigt" att söka hjälp. Vi finns även på våran mejl, där vi själva kan prata med våra läsare som mår dåligt eller har frågor att ställa. På så sätt har dom alltid någon att vända sig till och prata ut med.
Du kan också hjälpa oss och andra - hjälp oss sprida våran länk!
Hjälp oss att nå ut till mer människor så att även dom har chansen att hitta hit...
Tack /"E"
För visst är det oftast så.. Dom som själva haft en tuff och jobbig uppväxt, ja dom blir likadana själva genom åren.. Jag menar, skulle jag haft en uppväxt utan våld, tror jag inte att jag skulle vara tjejen som slogs med både tjejer, killar, poliser, vakter och ja, egentligen hade det ingen betydelse om vad det var för människa, bara jag fick avreagera min ilska på någon. Vilket självklart är fel. Jag menar, vad har dom gjort för att förtjäna det? Ingenting!
En gång till exempel när jag endast var femton år och var ute och festade. Jag minns det som igår, för det var kvällen jag fick mitt första slag utav min dåvarande pojkvän. Jag vart så otroligt ledsen och sårad, springer ifrån honom och sätter mig sen på en gräsmatta. Polisen åker förbi med bilen och undrar hur det är med mig och hur mycket jag har druckit. Jag satt upp fingret. Egentligen försökte dom bara göra sitt jobb och höra hur det var med mig, men istället slutade den kvällen med blåmärken, handfängsel och fyllecell.
Efter att ha visat fingret, tog dom mig genast. Slängde upp mig mot deras bil (jag var nu helt galen och försökte göra motstånd..) dom hotade med att sätta på handfängsel och jag lovade då dom att jag skulle vara lugn och sätta mig i bilen, utan att tjafsa. Detta var endast ett slags trick från min sida, satt så fort jag hade fått vänt mig om igen, fick jag ett bra läge för att knäa den ena konstapeln i skrevet. Han tappar greppet om mina armar och jag börjar genast springa därifrån, men blir så klart tagen utav den andra polismannen som kom ikapp mig på några sekunder.
Jag vart hårt nertryckt mot backen, på med handfängsel och därefter hamnade jag i fyllecell. Jag satt där i cellen och hade blåmärken runt om mina handledar, pga handbojorna. Jag hade ont, men värst av allt så hade jag fått mitt hjärta krossat den kvällen och allt jag ville var ju bara att vara ensam. Inte hamna i bråk med poliserna. Men då var det redan försent. Då satt jag redan där och undrade vafan som nu skulle hända.. Jag var rent ut sagt livrädd.
Eftersom att jag bara var femton år vid detta tillfälle, fick min mamma chansen att komma och hämta ut mig. Vilket hon gjorde och än idag är jag så otroligt tacksam och lycklig över att hon gjorde det. Jag satt sisådär 15-20 minuter inlåst i cellen, innan min mamma kom och körde hem mig. Dom minuterna kändes som dom längsta i hela mitt liv. Att 15 minuter, kunde kännas som en vecka - trodde jag inte. Det var hemskt att sitta där..
Efter denna händelse lovade jag mig själv att aldrig mer hamna i en fyllecell eller i kontakt med poliser överhuvudtaget.. vilket jag inte lyckades med, men mer om det en annan gång...
Vad jag vill komma fram med i detta inlägg är att oavsett hur man har blivit behandlad och utsatt för när man var yngre, måste man bearbeta detta och lova sig själv att inte utsätta oskyldiga människor för mobbning/våld, bara för att du själv inte mår bra. För du vet ju själv att ingen mår bra av det och därför vill du såklart inte få en oskyldig människa att må lika dåligt som dig själv. Även om det kanske känns skönare för stunden, att man inte vill känna att man är den enda på hela jorden som har haft det tufft och mår dåligt..
För jag lovar er - ni är ensamma om att må dåligt! Det är fler än vad man tror, som har det sjukt jobbigt och försöker kämpa på egen hand för att inte visa sig svaga eller för att man helt enkelt inte vågar prata ut om det.. Man ska inte vara rädd för att söka hjälp och istället för att behandla människor på sätt som du själv blivit behandlad - borde du istället behandla människorna som du själv skulle velat bli behandlad på.
Tänk på det nästa gång. För du mår inte bättre av att göra någon oskyldig stackare illa.. Tvärtom... Ångesten växer och du gör bara illa dig själv mer och mer istället... Var rädd om dig och folk i din omgivning.
Som vanligt är vi kontaktbara på mejlen, där ni jätte gärna får höra av er på..
Jag vill även ta och passa på och tacka för dom fina kommentarerna vi har fått! Det är så himla kul att höra att man gör något vettigt och bra ifrån sig. Vi vet att vi inte kommer kunna förändra världen eller ställa allt till rätta - via denna blogg - men vad vi vill få ut med den här bloggen är att man inte ska skämmas för att prata om det man har eller blir utsatt för, att det inte är "töntigt" att söka hjälp. Vi finns även på våran mejl, där vi själva kan prata med våra läsare som mår dåligt eller har frågor att ställa. På så sätt har dom alltid någon att vända sig till och prata ut med.
Du kan också hjälpa oss och andra - hjälp oss sprida våran länk!
Hjälp oss att nå ut till mer människor så att även dom har chansen att hitta hit...
Tack /"E"
Kommentarer
Trackback
